Få kan argumentera mot att mycket av de bostäder som byggs idag ser ungefär likadana ut. Det är samma släta, enfärgade fasader; samma gråa färg målad på all metall; samma raka linjer och avsaknad av detaljer. Man kan tycka vad man vill om dessa “nyfunkishus“ men den estetiska kvalitén och originaliteten på dem är inte banbrytande, för att uttrycka det milt.

Men vad gör det om lite estetik blir lidande? För faktum är ju att dessa hus går snabbt att bygga, och bostäder behövs som vi alla vet. I Statens Bostadskreditsnämnds rapport från 2010 uppskatas t.ex. att det råder en årlig brist på mellan 7000 och 18 000 bostäder och från våra större städer kommer löpande rapporter om människor som har svårigheter med att hitta en fast bostad och som därför är hemlösa eller tvingas bo under usla förhållanden.

Så är det då inte bara bra att det byggs nya hus oavsett hur de ser ut?

Jo, det är förvisso bra att det byggs nya bostäder. Men så svart och vit är frågan naturligtvis inte. Utan faktum är att det hopat sig en hel del orosmoln över dagens industrialiserade sätt att bygga bostäder på.

Så sent som onsdagen förra veckan kunde man på DN Debatt läsa ett inlägg av Monica Fundin Pourshahidi som menar att likriktningen inom dagens bostadsbyggande har gått för långt och riskerar att få stora, negativa konsekvenser. Hon förutspår att det som byggs idag – och på det sätt det görs – kommer resultera i att det blir morgondagens miljonprogramsbostäder, där människor med lägre inkomst lever i utanförskap när dagens hyresgäster flytt bostäderna.

Mycket talar för att hon kommer att få rätt. För som hon är inne på, vad händer när dagens målgrupp – medelklassen och uppåt – inte tycker att dessa bostäder är lika fräscha längre; när standardiserat boende inte är lika hippt och den lägre kvalitén gör sig kännande? När de som idag är villiga att betala dyrt för dessa bostäder inte längre är det?

Sveriges Arkitekter tog i vintras upp frågan om likriktning och standardisering genom att bjuda in fem arkitekter till ett samtal och med ett reportage granska de stora byggbolagen, ett initiativ vars resultat man kunde läsa om i tidningen Arkitektens två första nummer för i år.

Vad som framgår tydligt är att det från arkitekthåll uttrycks oro över utvecklingen även om kanske inte alla är ett hundra procent överrens om allt. Och oron rör inte bara estetiken eller det faktum att arkitekterna i och med ett standardiserat byggande får en betydligt mer decimerad roll. Nej, man pekar på att dessa byggen inte sällan brister i teknisk kvalité där det fuskas med montage, väggar och där de populära putsfasaderna redan om tio år spås ställa till med problem.

De stora byggherrarna, å andra sidan, tyckte att byggprocessen borde gå att effektiviseras ännu mer. Det är fortfarande för dyrt att bygga, anser man, och alltför styrande detaljplaner sätter käppar i hjulet.

För mig handlar denna debatt om främst tre frågor. Den första är vilka det är man egentligen bygger för och vilka konsekvenser det får, den andra om vad det innebär att bo och leva någonstans, och den tredje om vilken roll arkitekturen har eller borde ha i vårt samhälle.

En stad för vi och dom

Det hade varit en sak om sänkta estetiska krav eller standardiserade koncept varit ett nödvändigt ont till följd av ett byggande med ideologiska mål, där syftet var att snabbt skapa bostäder för den breda allmänheten – låginkomsttagare inkluderat.

Så är det emellertid inte, något som Johanna Holm Bodin – en av arkitekterna som var inbjudna till samtalet – påpekar:

Man behöver fler lägenheter som kan användas på många olika sätt. Idag är allt väldigt låst i och med att man bygger i en storlek för en grupp. Det finns också en stor grupp som inte bryr sig ett smack om att göra bostaden till sin identitet, som behöver någonstans att bo, men inte är attraktiva som kunder. Ingen bryr sig om dem idag.

Det här är inget annat än en ren demokratifråga. De marknadsekonomiska drivkrafterna styr med järnhand över bostadspolitiken och det har lämnat en stor del av samhällets invånare ute i kylan. När enbart ekonomin får bestämma delar den obarmhärtigt in människor i grupper efter storleken på deras plånböcker.

Det är då naturligtvis ingen tillfällighet att segregationen trots andra politiska ansträngningar ändå ökar och att läget faktiskt inte blir bättre för en stor del av de som redan har det tufft. Den tydliga uppdelningen av “vi och dom” som vi redan idag har i våra större städer kommer därför bara att förvärras med dagens modell.

De ekonomiska faktorerna kan naturligtvis aldrig förbigås. Men vad som behövs är ett byggande där andra, icke-monetära värden får ta plats och ha större betydelse.

Att leva och inte bara bo

Därför är det i grund och botten också en fråga om vilken roll boendemiljön – både inomhus och utomhus – ska spela i våra liv. Kvalitén i att bo, att leva någonstans, ska bestå av mer än bara upplevelsen innanför väggarna.

Men det denna typ av standardiserade bostäder i de allra flesta fall signalerar är att boende är något som uteslutande handlar om hur planlösningen på en lägenhet ser ut och i vilken mån den ligger nära till andra kvaliteér, så som vatten, naturområden eller affärer.

Och det är det här som är själva kärnan i problemet: ytterst sällan är det det nya området i sig som är en del av lösningen där dessa kvaliteér erbjuds. Istället försöker man klämma in så många lägenheter som möjligt i dessa områden och räknar med att allt det där andra som behövs i våra städer tillhandahålls på andra ställen.

Detta är ett tankefel som jag liksom Monica Fundin Pourshahidi tror kan få ödesdigra konsekvenser. Här måste det till en förändring och det kommer kräva ett mer långsiktigt synsätt på bostadsbyggande. För byggbolagens strävan efter att till varje pris maximera sina vinster (eller “minimera sina risker”, som Ola Kjellander tyckte under arkitektsamtalet) är ett uttryck för ett kortsiktigt tänkande som vi år 2011 på allvar måste börja lägga bakom oss.

Här kan landskapsarkitekturen vara en betydande del av lösningen. För som jag var inne på ska boende handla om mer än bara inomhusmiljön. Men tyvärr är utomhusmiljöerna i dessa områden på samma sätt som inomhusmiljöerna offer för standardisering och fantasilöshet. Utformning, växtval, material och utrustning är även i de gemensamma boendemiljöerna som plockade ur en katalog med färdiga koncept.

Kan man få till ett skifte i synen på att bygga nya bostäder där större vikt läggs vid att försöka skapa förutsättningar för livfulla områden finns det mycket att vinna. Med ett större fokus på utomhusmiljöerna och de gemensamma områdena kan man skapa ett boende som är attraktivt på så många fler sätt än bara genom en öppen och flexibel planlösning.

För nyckeln till att trivas med sitt boende handlar om att känna sig stolt över sitt kvarter, lära känna sina grannar och sin stadsdel. Därför ska man arbeta för att ge kvarteren karaktär och identitet, att långsiktigt försöka skapa en miljö med förutsättningar sådana att människor – oavsett samhällsklass – kan hitta ett boende som de är nöjda med och som passar dem, deras livsstil och deras preferenser.

Lyckas man med det bor människor kvar längre, deras engagemang för närmiljön växer vilket i sin tur ökar tryggheten och känslan av samhörighet. Och det är något som gagnar alla.

Men om boendet bara definieras av det innanför lägenhetens väggar och när förutsättningarna i området är sådana så att de inte uppmuntrar till interaktion med grannarna, då blir boendeupplevelsen bara ett tomt skal. Då är det också lätt att växa ur det, ta sitt pick och pack och byta skal när man känner att den identitet man trodde att man köpte med utseendet på lägenheten inte längre räcker för att man ska trivas.

Då flyttar de, människorna som från början bara ville bo ljust och fräscht. Kvar kommer hastigt uppförda bostadshus med bristande kvalité att stå och in flyttar då de som inte har något annat val.

Ju snabbare vi därför kan göra blandade boendeformer och bostadstyper attraktivt för alla, desto större chans har vi att vända utvecklingen och styra den åt rätt håll. För så länge efterfrågan finns och människor är beredda att betala (och dyrt dessutom) för denna typ av bostäder kommer de fortsätta att byggas, varför andra typer av boende måste bli mer eftertraktade.

Det kommer att kräva en variation och mångfald i boendeformer och -miljöer. Hus med både bostadsrätter och hyresrätter; områden med varierande funktioner i de gemensamma utrymmena; lite växtlighet eller mycket; hus med olika estetiska uttryck och varierande planlösningar; plats för näringsverksamhet i markplan, och så vidare.

Kort och gott: en mångfald av sätt att bo på.

Arkitekturens roll i samhället

Till sist är det då också en fråga om hur vi ser på arkitektur. Ska synen på arkitektur begränsas till att bara vara något som är stora skrytprojekt priviligerat, där ikoniska byggnader upprättas för dem med stora kapital? Eller ska den vara att arkitektur kan vara ett medel för att lösa samhällets problem och utmaningar på?

Det borde självklart vara det senare. För om något är det precis det som arkitektur är: politik. Och som vilken annan politisk kraft som helst har den förmågan att förändra samhället vi lever i. Och det här är ett erkännande som Sveriges Arkitekter kämpar hårt för att uppnå.

Och i det arbetet måste vi alla hjälpa till, inte minst yrkesverksamma inom branchen, menade Åsa Kallstenius, som argumenterade för att arkitekterna måste ta sitt ansvar och börja rita bostäder på fler sätt:

Jag tror att marknaden är redo för den här variationen redan nu. Efterfrågan finns. Det är bara att erkänna den. Det är därför vår skyldighet att rita på många olika sätt. Fler typer. Men det är ett initiativ som vi som arkitekter måste ta. Marknaden är inte medveten om det här. De enkätundersökningar som stora byggbolag gör är rätt enfaldiga. Vill du ha stort badrum? Ja eller nej? Vill du ha stort kök? Ja eller nej? Få svarar nej. Ledande frågor som medför en viss typ av lösning.

Jag delar hennes uppfattning. Jag tror också att initiativet måste komma från den ansvariga yrkeskåren. Att visa på att det går att skapa lönsamhet och en mångfald inom boendealternativ på samma gång; att våga stå upp för och kräva den arkitektur som man själv tror på.

För byggbolagen är ute efter att maximera sina vinster och att bygga billigt till en målgrupp som är villiga att betala mycket för det kommer de att fortsätta med så länge de bara kan. Så initiativet till en kursändring kommer definitivt inte komma från deras håll.

Konsumenterna då?

Jag tror på deras makt men också på att de kan behöva en knuff i rätt riktning. För i slutändan är jag precis som Åsa övertygad om att alla egentligen inte alls vill bo på samma sätt. Vi har våra egna preferenser och våra egna åsikter kring vad som är bra och dåligt när det gäller det mesta, och det gäller naturligtvis även boende. Det är bara det att vi har slutat tro på oss själva, vårt eget omdöme och vår förmåga att själva dra slutsatser kring valen i våra liv.

Det självförtroendet hade jag gärna sett att allmänheten fått tillbaka. Men det kanske är svårt i en tid när det kidnappats av media och man istället översköljs av lika motsägelsefulla som omöjliga recept på hur man ska vara och på vilket sätt man ska leva sitt liv:

Var unik!

Men var det genom att göra precis som alla andra.

Länkar

6 oktober, 2011